Mellan dagar

Jag fick tre böcker, en prenumeration på den fantastiska tidsskriften FILTER, en borr tillsammans med min fru, en reflexväst med tillhörande vers "solen går ned i väst - det är något att reflektera över" samt fler saker tillsammans med min fru såsom lakan, frottehanddukar och dylikt.

Men nog om mig. Precis som vi är mellan Jul och Nyår så är jag mitt emellan två lägerplaneringar. XL börjar imorgon, och nu när jag idag sett faciliteterna så är jag övertygad om att det blir ett fantastiskt läger. Och vecka åtta åker vi iväg till skidläger i Bjorli. Dessa läger tar upp det mesta av min vakna tid för tillfället, och så även blogguttrymet. Se bjorli.wordpress.com för mer information, där jag också bloggar...

Advent

Nej men det är j uså sjukt mycket nu att bloggen nästan självdör.

Advent. Bara en sån sak. Runt julen är det bra trevligt att jobba i kyrkan.

Sen sitter jag och planerar två läger, ett över nyår och ett sportlovsläger. Än en gång, jobba i kyrkan är bra fint. Däremot känns det något oklart att åka 100 mil och 11 timmar för att komma till en bra skidbacke. lika oklart som att åka 25 mil för att se aktuell biofilm...

jag var assjuk i några dar, och fick således tid och inspiration att börja skriva, på riktigt. Har skrivit i några dar nu och det känns bra. än så länge.

Kommer för övrigt att fira jul i skövde iår, så förmodligen blir det en snöfri jul. märkligt.


Kolla för övrigt in


picasaweb.google.com/online.immanuel  där det finns sköna bilder från vårt ungdomshäng.


och


bjorli.immanuelskyrkan.net  som är hemsidan för vinterlägret. Underbart snygg.


Nä vi tar det en annan gång va

Om man ska va så här skönt hollywoodiserat laid-back och säga till en polare att vi ses senare, va säger man egentligen då. Buden är nämligen minst tvåfaldiga på temat sköna felsägningar.

1. Rain check
Innebär således att man tar en regncheck, troligen säger man det för att det "regnar" nu, så vi får ses nästa gång när det inte "regnar".
Put it in a sentence: "I'm sorry man, we're gonna have to take a rain check on that one..."

2. Ring check
Folk som kör med den här varianten menar nog att en ring, en cirkel är något som går runt, det kommer igen. Så säger man ring check, så menar man, det är lugnt, en ring är både en början och ett slut, så vi kan ses igen, för jag sa ju ring check.
Put it in a sentence: "No dude, I'm gonna have to take a ring check for now..."

Så kan nån bringa klarhet. vilket alternativ är rätt, och vilket är pinsamt att säga? Jag som gärna slänger mig med uttryck jag knappt förstår känner ändå att "råttet är mågat" (tänk Per Ledin) och nu ska jag börja rensa upp bland mina plattityder och oklara ordalydelser.

Pirat anno 08

Är det 2008?

På texttv har det dom senaste månaderna ibland skymtat förbi små notiser om pirater utanför Afrikas östkust, och 12-åringen inom mig har slukat texterna med hull och hår. Sedan igår har också nyhetsrapporteringen fått en riktig skjuts sedan ett fartyg i den allra största viktklassen kapats. Och sen rapporteras att den lagt till vid en "Pirathamn". Så fascinerande!

Vi varnas för att äta chips, hårdbröd, logga in på Swedbank utan att en slå en nio på minidosan, lämna TVn på över natten och att betala bussbiljett efter kl 19.00. Det är 2000-taletet.

Pirater är så oldschool att det blivit aktuellt igen, både genom uttrycket piratkopiering, och genom Johnny Depp och kompani i Disneys (?) kioskvältare, och tydligen har nu ännu en gång verkligheten överträffat fiktionen.

I USA har Star Wars debatterats (dvs systemet med självförsvarande luftvärnsrobotar) och man experimenterar för fullt både med smarta kläder som kan kamouflera efter den skiftande bakgrunden och starka kläder som gör att soldater orkar bära mer. Och så regerar samtidigt ett gäng pirater med änterhakar och snabba småbåtar utanför Afrika.

Jag kan inte med ord beskriva hur fascinerad jag känner mig av världen. Vi lallar på i väst och tror att ett nytt grafikkort ska göra morgondagen bättre och i samma stund kastar en pirat upp en änterhake över en fartygsreling utanför Somalias kust. Inte klokt!

Rekord

När jag var liten så läste jag helt andra böcker än jag gör nu. Förutom Bröderna Hardy, Biggles, Vi Fem och Kitty (det faktum att jag nämner Kitty i min blogg torde kraftigt öka trovärdigheten överlag på internet) var även sköna magasin som Hobbex en riktig höjdare. Man drömde sig bort i sidorna med steroeapparater, bärbara små TVapparater och inte minst alla luftgevär. Ändå fanns det en "bok" som var ännu mera helig i pojkrummet - Guinness Book of World Records.

Framförallt kapitlet "bedrifter och prestationer" var kvällslektyr som jag kunde läsa om och om igen. Vem kan skrika högst, vem har käkat mest lättmetall, varit gift flest gånger osv. Sen var också de rena fysika rekorden ögongodis, såsom flest armhävningar med ett finger, osv... Jag fattade dock aldrig varför den hette Guinness, så valfri kommentar får gärna klargöra det för mig.

Det finns något magiskt med rekord. Människan har sedan urminnes tider, eller sedan de gamla grekerna som vi alltför ofta säger, drivit sig själva närmare gränsen för vad vi kan klara av och prestera. Landvinningar både inom personlig fysik såsom världslig makt har liksom på gått och ont blivit den åtminstone den västerländska mannens signum. Jag har själv dragit mitt strå till stacken genom att ständigt utmana mig själv och skulle härmed vilja berätta på vilket sätt jag varit med och fört mänsklighetens gränser längre och längre fram.

Under en Polenresa läsåret 2000/01 (?) blev jag utmanad att hålla inne number one så länge jag kunde. Sagt och gjort, 36 timmar senare lättade en lättad hjälte på trycket i närmare 60 sekunder. Klart godkänt och inget jag ämnar försöka slå i nuläget. Jag la upp rekordförsöket med en rejäl tömning på morgonen, höll mig en hel dag, över hela natten och så en hel dag till, men kände när jag skulle gå och sova den andra dagen att om jag inte snabbt besökte herrarnas innan jag skulle sova så skulle min polenresa bli ökänd av en helt annan anledning. Jag är fullt medveten att helt brutala rekord finns att tillgå vad gäller innehållning av number two, inte minst i frikyrkovärlden där man känner skönt folk som alltsomoftast åker till oklara länder med både obra maträtter och ofärdiga rum för lättnad. Jag är dock en total rookie inom nämnda område, och håller mig till att hålla number one.

Under en så kallad fil-tävling 03/04 drack jag upp en hel liter fil på trettio minuter. Nu kanske inte det låter så mycket. Men det är det för mig. Vinnaren drack fyra och en halv, om jag inte minns helt fel. Så en liter är ett personligt rekord, snarare än ett världrekord...

I ett svagt ögonblick våren 04 bestämde jag och två kompisar att vi som en reaktion på vår alltmer påfrestade relation till varandra och vår för tillfället uttråkade situation skulle råda bot på denna jordens värsta tristess genom att sätta oss vid köksbordet och se vem som kunde sitta längst. 38 timmar senare (söndagkväll 20.00 till tisdag morgon 10.00?) var vi tvungna att avgöra tävlingen medelst ögonmått när vi alla efter lika lång sittning bestämde att mängden levererad kroppsvätska skulle definiera vem som skulle avgå med segern. Som mitt första rekord ovan förtäljer är jag en mästare på att knipa, och Gretzky blev sålunda den överlägsna segraren med närmare två liter vätska med obeskrivbar färg fördelat på två stora PET-flaskor.

5 kr, 4 killar, 3 minuter. Under ett sportlovsläger (2003?) i Kittelfjäll bodde vi på ett ställe som hade klassisk betaldusch där man fick pula in 5 kr för att duscha 3 minuter. I ett kombinerat utslag av äventyrslusta och snålhet bestämde jag och tre andra killar oss för att samtliga hinna duscha inom samma tre minuter, på samma dusch, för samma femma. Märk väl - dock inte samtidigt, utan efter varann! Reglerna klargjordes innan, t ex skulle komplett schamponering och avsköljning ske inne i duschen, ingen tjuvstart var således tillåten. Självklart lyckades vi genomföra konstverket som skulle gjort mången performanceartist grön av avund, och vi firade triumfen med att på bästa remember the titans manér "dansmarschera" runt i lokalen till en skön ramsa som proklamerade vår suveränitet.

Youtube

Jag har seriösa problem att få youtubelänken att va så där snyggt mitt i bloggen som alla andra har, men en dag ska jag lyckas. Tills dess bjuder jag på denna, och citerat även Kolokvint: "Kolla gärna många, många gånger på raken. Den har en förmåga att lyfta mer och mer för varje gång."

http://www.youtube.com/watch?v=MKN39OJ_CvM

Wander the Great Indoors...

Jag har svårt för kärlekssånger. Inte det att jag inte gillar kärlek. Eller sånger för den delen. Och som liten (när man har fyllt 25 är det äntligen okej att referera till de unga åren) nynnade man ju inte på annat är sköna sånger med up-to-date titlar såsom Pamela, Sara och Angela, men den tiden är förbi nu. Och högstadietidens stilla vandrande i korridorna medan man lite försynt (och vad man trodde var mystiskt och oemotståndligt) småsjöng på BSBs Shape of my Heart, är tack och lov fossiler från en svunnen tid.

Å andra sidan har riddarmetal med episka texter om hjältar, prinsessor och drakar aldrig heller fallit mig på läppen, lika lite som politisk skrikpunk eller nationalistisk gammrock har intresserat mig.

På sistone har jag istället landat i John Mayer och den sångskatt som jag får uppleva i takt med att han skapar den. Vanligare är annars att jag får uppleva mina favoritartister i bakvänd ordning, man köper skiva efter skiva men utan inbördes ordning och får inget riktigt grepp om dess musikaliska utveckling. Jag har följt John sen hans första independent skiva och resan till pop och tuggummi-plattan Room For Squares, den rockigare Heavier Things, bluesskivan Continuum, samt typ tre liveskivor som följt isamma fotspår. Vet inte riktigt vart John är på väg som artist nu, men han lär i alla fall själv ha uttryckt sig så här:

"I don't mind making sissy rock... I'll rock your ass sensitive-style"

Bra sagt.

Om man bara drar en snabb parallell till exempelvis Toto som var stekheta favoriter när jag växte upp i nordligaste norrland så har jag upptäckt deras skivor i random ordning, och ska sanningen fram har väl där aldrig skett någon större utveckling, utöver att Simon Phillips spelar hårdare och att Bobby Kimball sjunger sämst.

Njut av när John sjunger om vår värld innanför våra väggar, och om de möjligheter som finns utanför vår dörr. Strunta dock i att se videon och passa på att surfa nånstans bra samtidigt som du lyssnar på klippet - jag ville visa en studioversion av låten och då fanns det inte mycket att tillgå...

http://www.youtube.com/watch?v=WALXvSgaO94


Check your pulse it's proof that you're not listening to
The call your life's been issuing you
The rhythm of a line of idle days

Scared of a world outside you should go explore
Pull all the shades and wander the great indoors
The great indoors

Lamplight makes the shadows play
And posters take the walls away
The TV is your window pane
The view won't let you down
So put your faith in a late night show
I bet you didn't even know
Depends on how far out you go
The channel numbers change

Scared of a world outside you should go explore
Pull all the shades and wander the great indoors

Though lately I can't blame you
I have seen the world
And sometimes wish your room had room for two

So go unlock the door
And find what you are here for
Leave the great indoors
Leave the great indoors

Check your pulse it's proof that you're not listening to
The call your life's been issuing you
The rhythm of a line of idle days of idle days

The Challenge

Så till sist ska jag ta tag i den numera tvåhövdade utmaningen. Kommer som jag sett en del övriga dock bryta mot några regler, då jag inte ens känner till 7 bloggare som ännu inte blivit utmanade. Reglerna i sin fullhet äro som följer:

Reglerna är följande:
* Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg. (check).
* Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
* Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
* Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.

Avnjuter för övrigt i skrivande stund filmen "Interview with a Vampire" på dubbeldiscutgåva så om några svar verkar konstiga så skyller jag på mina samtida och högst tillfälliga kulturintryck.

wilderth.blogg.se och stajkestephan.blogspot.com har utmanat mig.

1. Jag är en popkulturnörd, och slukar det mesta i min väg, både fin och fulkultur (tänk - har sett alla Vänner, Frasier och Seinfeldavsnitt, men ändå varit på Guggenheim i Venedig...), och egentligen vill jag väl blanda livet så mycket som möjligt. Läste tidigare idag den relativt nya svenska tidsskriften "Filter" och det kändes som att komma hem.

2. Jag älskar att skriva. Problemet synes vara när man söker för arbetssamt med att finna något att skriva, och fastnar i stadiet innan själva skrivandet. Och där vill man ju inte befinna sig. För övrigt snackar jag svenska med rätt duktig dialekt, men skriver utan. Hur kommer det sig? Man kan ju likt Torgny Lindgren nischa sig på att skriva brett, så det kanske kommer...

3. Ser för tillfället det underbara avsnittet med den äkta teaterscenen i filmen... "Vampires pretending to be humans pretending to be vampires. Such avant-garde!"

4. Som liten hade jag oerhört svårt att tala rent. Så svårt att jag till sist drogs iväg till nån slags barnvetare som hade mig till att peka på massa prylar och kolla om jag rent av var knäpp. Legenden förtäljer att han sa: "Han förstår allt, han is ba int säg nåt." Mamma ska också enligt egen utsago varit helt lugn över mina innestående färdigheter. När jag väl började tala för sent, så funkade inget när det väl blev dags, vilket ledde till en par i min familj klassiska uttryck såsom "fjärd" "läpp bu ba" och "me mö mömmö". Efterhandsrekonstruktioner gör gällande att jag långt upp i skolåldern hade svårigheter att uttala en förbluffande stor mängd av konsonanterna så med facit i hand ska jag väl vara glad att jag överhuvudtaget blev bjuden på klassfester, än mer att nån ville pussas med mig.

5. Genom åren har jag begagnat mig av en mängd smeknamn. De mest tragiska är också de jag givit mig själv, och som nu i efterhand inte är så coola som jag minns dem. Grovedward, El Grovy, Maverick och McGyver är bara några i raden av mina alias.

6. Jag är född i Vilhelmina, var barn i Stensele, växte upp i Långsjöby och försöker härma vuxna här i Örebro.

7. Jag började spela bas när jag gick i åttan, och anledningen var till 100% för att imponera på en av tjejerna i klassen. Vi hade musiklektion, vi blev tilldelade varsitt instrument av Ullis, och till dagen efter skulle vi lite småtaffligt framföra "Stand By Me". Jag cyklade till min storebror samma kväll för att öva lite och få lite "edge" över dom andra killarnas musikalitet. Tyvärr tog ingen speciell notis över mitt sköna basgung men jag fortsatte iaf oförtrutet att cykla till min bror och spela till CD-skivor. Totos Home Of The Brave var den första låten jag lärde mig helt på egen hand och det säger väl egentligen det mesta...

Inga länkar till andra bloggare, och härmed finner jag utmaningen som case closed.

Exil

Äntligen är bloggtorkan över. Bloggdansen har levererat, och bloggudarna lyssnat.

För snart 2600 år sedan fick några sargade Judar resa tillbaka till sitt förlovade land efter en par trista år i fångenskap, och igår fick jag mitt liv tillbaka när jag återfann min vigselring som varit mystiskt försvunnen i typ 3 dar (när man tappar bort nåt så brukar det va svårt att veta exakta tidpunkter...) Så efter en himmelsk resa i norrländska skogar, och en helvetisk sejour utan min käraste ägodel (som jag har letat och förtvivlats - och bett) så står jag nu med båda fötterna på jorden.

Norrlands kalla lista:
1. Noll (0) dödade djur - varken älg, hare eller fågel, och det finns tyvärr några skottillfällen jag grämer mig över så här i efterhand.
2. Bo hemma hos föräldrarna när alla syskon har flyttat ut är inte riktigt samma sak som att komma upp en julhögtid när det är liv i luckan...


Norrlands heta lista:
1. Fick träffa gamla polare både här och där, på fik, hemma på fika, och på fikarast.
2. Jard Samuelsson. Punkt slut.

Kommer så tillbaka ner till mellansverige och regnrika områden och finner att livet rullar på i periferin.

Aftonbladet toppar sin nöjesjournalistik med en oddset-lista från Unibet där man får 600 ggr pengarna om Jean-Claude Van Damme är nästa Bond.

Liverpool bryter Chelseas rekordsvit med drygt 4 år utan hemmaförlust.

Passar på att se Manchurian Candidate så här i valtider och förundras över att dom släppt igen en rulle så taffligt klippt (arabiska nunnorna någon?). Det var tydligen några år sen Jonathan Demme gjorde Philadelphia och När Lammen Tystnar....

Man hoppas att Phillies ska inspirera Flyers.

Jag hoppas att CSN blivit dementa och ger mig studiemedel på tvivelaktiga grunder.

Tyra Banks har alldeles för mycket programtid i vårt skrala dagstv-utbud. Bring back "Språka på Serbo-kroatiska".

Bloggstopp

Ledsen att behöva tillkännage detta, men jag måste tyvärr ta time-out med bloggandet nu under min norrlandvistelse, för mina föräldrars dator är så långsam att hälften vore genant. Segare än micrad Werthers Original. Långsammare än Brett Hull i egen Zon. Odugligare än Michael Jacksons plastikkirurg.

Tyvärr. Återkommer (om Herren dröjer och vi får leva) onsdag 22 oktober med oslagbara stories från vår skönaste landsdel. Norrland.

Dagens låt

Först ville jag att Richard Page och sången Heaven is 10 zillion light years away skulle vara dagens låt. Sen visar det sig förstås att mainsteam-kanalen och allas våra 15 sekunder i rampljuset Youtube inte har den som film. Kapitulerar något och tänker att originalet med Stevie Wonder måste finnas (För övrigt bör man aldrig aldrig göra covers på Wonder låtar, och ändå så är det helt rätt när Page gör det - jag bara önskar att jag här i bloggen kunde få visa dig hur rätt jag har i det i övrigt smått otroliga påståendet). Men inte ens Stevies version fanns. Trist...

Nåväl. Det finns fler låtar i världen. Idag blir jag så kontroversiell som jag nånsin kan bli, när jag ger George Michael och Praying for time fritt spelrum. Michael har skrivit mycket man ska höra, och detta blir ett axplock. Hade turen att se Michael på Hovet för något år sen (vi syskon hade gått ihop och köpt oss själva och vår minsta bror biljetter till hans födelsedag), och det var väl spenderade pengar. Eller som aftonbladets kulturrecensent skrev dagen därpå, fritt återberättad av mig: "Man kan inte ha det roligare/trevligare/bättre än det som George Michael bjöd på i Hovet igår. Inte med byxorna på iaf." Rätt så kul hade vi med andra ord. När han sjöng den här sången på Hovet med en sakta stigande och eskalerande sol i bakgrunden hade jag en smått religiös upplevelse. Här kommer den i en version med nån snubbe som satt ihop lite bilder i fri association till texten...

http://www.youtube.com/watch?v=io5iVZ2_WNc

Slänger med texten också, så ni fattar djupet, bredden och höjden. Texten håller nästan biblisk, apokalyptisk klass.

These are the days of the open hand
They will not be the last
Look around now
These are the days of the beggars and the choosers

This is the year of the hungry man
Whose place is in the past
Hand in hand with ignorance
And legitimate excuses

The rich declare themselves poor
And most of us are not sure
If we have too much
But we'll take our chances
Because god's stopped keeping score
I guess somewhere along the way
He must have let us alt out to play
Turned his back and all god's children
Crept out the back door

And it's hard to love, there's so much to hate
Hanging on to hope
When there is no hope to speak of
And the wounded skies above say it's much too late
Well maybe we should all be praying for time

These are the days of the empty hand
Oh you hold on to what you can
And charity is a coat you wear twice a year

This is the year of the guilty man
Your television takes a stand
And you find that what was over there is over here

So you scream from behind your door
Say "what's mine is mine and not yours"
I may have too much but i'll take my chances
Because god's stopped keeping score
And you cling to the things they sold you
Did you cover your eyes when they told you
That he can't come back
Beacuse he has no children to come back for

It's hard to love there's so much to hate
Hanging on to hope when there is no hope to speak of
And the wounded skies above say it's much too late
So maybe we should all be praying for time

Anti-dentit

Efter sju långa år ska jag nu om en dryg timme hälsa på farbror tandläkarn igen. Har riktigt dålig magkänsla. HAr hela livet försvarat lite halvsunkiga tänder med att jag i alla fall har bra syn, och sen jag blev tvungen att själv betala har jag kategoriskt tackat nej till undersökningar. Men nu är jag ändå man. Ändå vuxen. Ändå dags att ta tjuren vid hornen. Känns allt annat än bra.

Det är som kvällen innan lumpen (redaktionens anmärkning - mönstringen). Man kom på att man var lite otränad (what, jag, otränad?), så veckan innan gjorde man lite armhävningar innan man gick och la sig, och hoppades på stordåd och grova effekter. Nja. Så nu ska jag gå och borsta tänderna, dra rikligt med tandtråd, och sen finns bara tur och Gud som kan rädda mig från en räkning som får veckans finanskris att likna en fis i tjernobyl.

Extratips

Timmen är sen och mitt omöme kan vara under all kritik, men skriver ändå med reservationen att jag kanske kommer att få ångra mig imorgon: "Detta verkar vara en intressant blogg" --->

http://blogg.aftonbladet.se/4914

Weekend

Nu är helgen slut, och därmed även min ofrivilliga sabbat från bloggen.

Nu när man är en gift man så blir randomdagar med oklara resmål, färdsätt, hemkomster, sammankomster, händelser och hädelser allt färre, så man är rätt nöjd när man nån dag ibland lyckas kryssa sig fram utan mål och mening - och ändå hitta hem till slut.

Var med mina gamla polare (old buddy old pal) i Stockholm för att där avnjuta en sedan barnsben hett efterlängtad dröm. NHL-hockey. Tidiga skoldagar inleddes alltid med text-tv och en snabbkoll på sidorna 302 och 303 (på 302 fanns ett litet ordkomprimerat sammandrag, oftast mest om svenskmatcherna, medan 303 innehöll matchstatistiken såsom mål, assist, skott, utvisningar och publiksiffrorna). Alltid en fröjd att möta kamraterna på niorasten och diskutera skottstatistik vs utvisningsminuter.

Matchen i lördags var spelmässigt ingen höjdare, vilket jag också har full förståelse. En match inför påstådda "hemmaläktare" för ett lag som egentligen huserar 6000 km västerut. Något tillgjort. Ändå kul att se lirarna, och få en liten smak av himmelriket anno 1994. Runtikringhänget var ju ändå värt hela resan.

Fick träffa massa gamla polare som Zleepy, Yashin, Forsman och inte minst D Bergfors, Mr Sensible Soccer himself. Och Gretzky och hans nya tjej - vi kan kalla henne Foppa tillsvidare...

På grund av försenad matchstart och förlängning fick jag tidigt prioritera bort min bussbiljett hem och söka mig efter nya vägar. Tillslut blev lösningen att jag åkte med Yzerman och fru till Skinnskatteberg, kom hem till deras för kvällen tre hundar, torkade hundpiss, blåste upp liggunderlag och la mig tillrätta. sex timmar senare upp som en morgonsol, in i bil med dysfunktionell värmeanläggning, ner till Örebro, frukost till mina gäster, och äpple i min hund, tuggandes på äpplet gick jag till kyrkan för att där dyka upp 20min sen till min träff med övriga gudstjänstmedverkande - jag var gudstjänstledare. Klappa sig på magen för att bedöva hungern, trä på kåpan för att slippa ha sunkig/svettig gårdagst-shirt, upp och hälsa 300 personer välkommen och sen...

Vilken underbar Gudstjänst det var igår. Och som läsare förstås förstår - jag tar inte mycket cred för det, givet att jag laddade upp med NHL-hockey på annan ort.

Efter Gudstjänst, hem med gäster, gör en toast att fylla min gråtande mage med, stoppar basen i väskan och tar skamset farväl av mina gäster då min skjuts går innan de ens hunnit börja tugga på sin toast. "Ställ in smöret och släpp tillbaka nyckeln genom brevinkastet. Kul att ni kom..." Bil ut till Svenska Kyrkan i Hovsta.

Lovsångsövning, 60min, check.
Paus, kaffe, liten vit brödbit, check.
Lovsångsspelande på ungdomsmässa, 60min, check.
Skjuts hem till lägenhet, check.

Kommer hem och vet att detta är livet. Kysser min fru, klappar mig på magen. Ett äpple, en skvätt kaffe och en hastig toast på snart 24 timmar. Änligen borta. Äntligen hemma. Livet är underbart.

Dagens låt

Vissa av er är förhoppningsvis redan invigda i den storhet som i folkmun kallas Sting. Ni kan gratulera er själva. Övriga vilsna själar i popjungeln kan härmed säga adjö till sitt liv pre-Sting, och hälsa det goda livet välkommen. Välkommen.

Mercury Falling från 1996 är en typisk Sting skiva, dvs generellt bra musik med riktiga stories till texter, samt en sång på franska och en i countrytappning. Classic Sting.

Spår nummer två är i fokus för dagen, I Hung My Head. Som musikalisk lekman spottar jag ur mig att den liras i niotakt, men något läshuvud kan säkert påtala att det antingen heter något mycket mer raffinerat, eller att det för det första inte alls är "niotakt", och för det andra ändå har ett annat raffinerat namn. Lämnar härmed eventuella vidare musikaliska krumbukter åt sidan.

Måste passa på att dra en klassiker om Sting och det faktum att han spelar bas. Legenden förtäljer att Sting i en intervju med en svensk tidning försökte skoja till det och förklara att när bandet var tillsatt, så var bas det instrument som ingen ville spela, så det blev som han själv uttryckte det: "I play what's left, the bass". I tryck stod det följaktligen att Sting spelar bas till vänster.

http://www.youtube.com/watch?v=FRxfqYyXYg0

Måste faktiskt lägga in hela texten, för den är magnifik.

Early one morning with time to kill
I borrowed Jeb´s rifle and sat on the hill
I saw a lone rider crossing the plain
I drew a bead on him to practice my aim
My brother´s rifle went off in my hand
A shot rang out across the land
The horse he kept running, the rider was dead
I hung my head, I hung my head

I set off running to wake from the dream
And my brother´s rifle went into the stream
I kept on running into the salt lands
And thats where they found me, my head in my hands
The sheriff he asked me why had I run
Then it came to me just what I had done
And all for no reason, just one piece of lead
I hung my head, I hung my head

Here in the courthouse, the whole town is there
I see the judge high up in his chair
"Explain to the courtroom what went through your mind
And we´ll ask the jury what verdict they find"
I said "I felt the power of death over life
I orphaned his children, I widowed his wife
I beg their forgiveness, I wish I was dead"
I hung my head, I hung my head

Early one morning with time to kill
I see the gallows up on the hill
And out in the distance a trick of the brain
I see a lone rider crossing the plain
He´s come to fetch me to see what they done
We´ll ride together til Kingdom come
I pray for God´s mercy for soon I´ll be dead
I hung my head, I hung my head


Bloggtoppen.se